Från Chile, via USA till Sverige för att spela i divison 1 Södra. Vicente Castro är mittfältare i Ariana FC, och med ett stort fotbollsintresse, inte minst för analys och scouting, har han aktivt arbetat med olika uppdrag inom fotbollen – bland annat som videoscout för Malmö FF.
Samtidigt som han satsar på sin egen fotbollskarriär som spelare, bor det en stor nyfikenhet för olika fotbollsmarknader och en ambition att använda sitt vassa fotbollsöga för att hjälpa klubbar hitta rätt spelare.
Berätta om din fotbollsresa – hur hamnar en chilenare i svenska Ettan?
– Jag har spelat fotboll hela mitt liv på olika nivåer. Innan jag flyttade till Sverige spenderade jag sex år i USA, där jag studerade med ett fotbollsstipendium – mestadels i Chicago, men även en tid i Oregon och New York. Det var en fantastisk upplevelse som hjälpte mig växa både på och utanför planen. Efter alla de åren tog jag examen från universitetet och ville uppleva något nytt. Jag tänkte att Skandinavien skulle passa bra för det jag sökte, så jag gav det en chans. Kort därefter fick jag möjligheten att ansluta till ett lag i Ettan, och det var så allt började med svensk fotboll.
Vad hade du för bild av av svensk fotboll innan du kom hit?
– Som någon som kommer från en medelhavskultur hör man ofta att skandinaver är lite kalla, och att spelarna bara är långa och fysiska. Jag hade fel om båda sakerna, haha! Jag har träffat många trevliga människor här som har hjälpt mig att komma till rätta. Supportrarna är också otroligt passionerade och lojala mot sina klubbar – raka motsatsen till ”kalla”, skulle jag säga. När det gäller spelarna finns det visserligen en bra fysisk grund, men man ser också teknisk kvalitet och en hög grad av taktiskt kunnande. Det finns en stor kulturell del också, särskilt i Malmö, som är en väldigt kosmopolitisk stad. Jag har blivit positivt överraskad.
Anser du att det finns någon viss egenskap som är mer sällsynt inom svensk fotboll?
– På planen tycker jag att spelarna är mycket tystare. Jag ser mindre bråk och onödiga diskussioner mellan spelare, färre klagomål på domaren – något man ser mycket mer i till exempel Spanien eller Sydamerika. Jag gillar det, för det innebär att det blir mer effektiv speltid, mindre ”filmningar” och tidsfördröjning. Men man ser förstås även det här ibland, och det är helt okej – det är en del av spelet, oavsett var man spelar.
När började du titta på fotboll ur ett scoutingperspektiv? Det vill säga, mer från en analytisk vinkel?
– Jag var 8 år när jag började skriva massor om fotboll. Varje dag skrev jag kommentarer om spelare, matcher, nyheter och statistik. Det var mest på Twitter, men jag startade även några bloggar för att skriva egna artiklar. När jag läser dem idag går det bara att skratta – några av artiklarna har satt mig i mindre problem! Därefter började jag följa analytiker och scouter, knöt kontakter, ställde frågor – och det öppnade mina ögon för andra roller inom fotbollen som jag tyckte var spännande. Det var roligt att spela, men jag älskade också att prata om sporten, se matcher och titta på träningar. Med tiden började jag ta del av mindre scoutinguppdrag och projekt
Hur har scouting hjälpt dig i din egen spelarkarriär? Tänker du på dina egna ”progressive carries” och vilken typ av aktioner du gör?
– Det är svårt att veta exakt hur mycket det hjälper. Jag tror inte det finns en direkt koppling mellan att ha ”scoutingögon” och att vara spelare. Men för mig har det varit positivt åt båda håll – att spela hjälper mig som scout, och scouting hjälper mig som spelare. När man tittar på så mycket fotboll försöker man förstå vad som gör en spelare bra, vilka aktioner som gynnar laget, hur olika spelare hanterar olika situationer och vilken typ av spelare jag själv vill bli. Man börjar ifrågasätta och utmana sina egna prestationer och egenskaper. Det tycker jag är intressant.
Jag kan jämföra mig med spelare som har en liknande profil och se utvecklingsmöjligheter. Det är som inom vilket yrke som helst – man tittar på de som gör det bäst och försöker lära sig så mycket som möjligt, samtidigt som man förstår att alla är olika. Det är dock en sak att titta, och en annan att faktiskt utföra det på planen. Det kan vara frustrerande att analysera sig själv efter att ha sett klipp på Pedri eller Ødegaard, haha, men överlag är det något positivt.
Hur ofta tittar eller tänker du på din egen ”data spider”?
– Jag tittar på siffror ibland. Inte jättemycket, men tillräckligt för att få en referens till hur mitt spel översätts till data. Oavsett vad man tycker är det en del av spelet idag. Om det kan ge mig positiv bekräftelse på en del av mitt spel, eller visa något jag saknar, varför inte använda det för min utveckling? Jag försöker kombinera det med video, för siffran i sig säger inte så mycket, men den kan varna mig för något jag kanske inte märkt tidigare.
Du har ett bra nätverk inom fotbollsvärlden – vilka marknader ligger dig varmast om hjärtat?
– Fotboll är en stor del av mitt liv. Chile och Argentina är marknader jag försöker ha örnkoll på. Det spelas så mycket fotboll nuförtiden – olika turneringar överallt. I Argentinas högsta division till exempel finns 30 lag, så det är svårt att ha full koll. Sedan finns Copa Argentina, Copa Libertadores & Sudamericana. Jag vill också följa Brasilien, Uruguay och några klubbar i Ecuador. Av exakt denna anledningen är data och rätt kontakter så viktiga. Jag kan inte se allt själv, men försöker ha folk runt mig som kan ge bra insikter om vad som händer i olika ligor. USA är också en marknad jag känner till väl eftersom jag spenderade många år där. Jag har fortfarande tränare och vänner som spelar där. Idag följer jag förstås också Sverige och Norden – eftersom jag bor och spelar här. Men jag är långt ifrån expert på svensk fotboll…än
Låt oss stanna i Chile en stund – hur står sig chilensk fotboll just nu?
– Det är tydligt att chilensk fotboll går igenom en tuff period. För tio år sedan vann landslaget Copa América, hade spelare i världens bästa klubbar, låg i toppen av FIFA-rankingen och spelade en fotboll som visade upp chilenarnas DNA: hög teknisk kvalitet, intensitet och starka karaktärer. Nu ser det väldigt annorlunda ut. Landslaget har haft svårt att bygga ett konkurrenskraftigt lag, vilket fått följder.
När landslaget inte presterar blir det svårare att exportera spelare, och det skapar en negativ spiral. Men det handlar mer om hur vi kan förbereda spelare bättre för att prestera på elitnivå. Det är synd, för det känns som vi inte tog tillvara på de gyllene åren under 2010-talet. Chile har historiskt alltid haft toppspelare (Salas, Sánchez, Zamorano, Figueroa, Bravo, Medel, Vidal, Aránguiz, Valdivia). Fotboll finns i vårt DNA, men om vi vill ha fler och bättre spelare på kontinuerlig basis måste vissa saker justeras, särskilt hur spelarna förbereds inför en professionell karriär. Det gäller främst herrfotbollen. Damfotbollen däremot har vuxit enormt de senaste fem åren, vilket är fantastiskt på alla sätt.
När det gäller den chilenska ligan ser jag en välorganiserad liga med förbättringspotential. Bra arenor, spelare får bra löner som betalas i tid (vilket inte alltid är fallet i Sydamerika), ett välstrukturerat TV-avtal med mera. Samtidigt spelas det för få matcher, och schemaläggningen är dålig. Vissa lag kan spela 7 matcher på en månad och sedan ha två månaders uppehåll – på grund av säkerhetsproblem, logistik eller bara dålig planering. Sydamerika i ett nötskal.
Finns det några marknader som du tycker är underskattade – alltså som är bättre än folk tror?
– Snarare än att länderna själva växer, tycker jag att talanger har blivit mycket mer tillgängliga. Globaliseringen av fotbollsindustrin speglar detta: Ett europeiskt lag kan se tre timmars klipp av en spelare i den peruanska andradivisionen, och samma dag titta på en spelare från J3-ligan i Japan. På kvällen kan hela scoutingteamet mötas och fatta beslut om dessa profiler. Det är fantastiskt – men också en utmaning, för det gör urvalet mycket större.
Om vi pratar specifika länder så har Ecuador vuxit otroligt mycket de senaste fem åren. Caicedo, Pacho, Hincapié, Páez, Sarmiento, Estupiñán, Ordóñez, Preciado, Lerma… deras spelare flyttar till Europa unga och anpassar sig snabbt. Det öppnar dörrar för fler ecuadorianer och skapar en positiv spiral.
Är det rättvist att generalisera spelares egenskaper och karaktär utifrån deras nationalitet, till exempel: att uruguayaner är passionerade och hårt arbetande, och brasilianare har mer finess? Finns det sanning i dessa stereotyper när man scoutar?
– Scouting baserad på sådana stereotyper kan vara väldigt missvisande. Det kan finnas en lat försvarare från Uruguay och en tekniskt svag mittfältare från Brasilien. En kort mittback som är ett monster i luftrummet, eller en lång målvakt som har svårt med inlägg. Människor dömer utifrån tidigare erfarenheter – men som scout måste man identifiera sina egna fördomar och väga in dem när man bedömer spelare. Man måste förstå att varje spelare är unik, kommer från ett visst sammanhang, och att klubbar fungerar olika.
Just mönster kan hjälpa på en övergripande nivå (t.ex. brasilianska yttrar tenderar att vara bra i 1v1-situationer), men är väldigt missvisande individuellt (inte alla brasilianska yttrar är skickliga i dribblingar i offensiv tredjedel). Det finns inga genvägar i scouting. Ju mer värdefull information du har, desto bättre – även om det aldrig är tillräckligt för att förutsäga exakt hur en spelare kommer lyckas i en ny klubb. Men du kan fatta bättre beslut med en helhetsbild: förstå spelaren som person, inte bara hans fotbollsegenskaper och spelstil, utan också hans personlighet, karriär, drivkrafter, familj och träningsbeteende.
Finns det några spelare du vill lyfta fram som du tror skulle passa bra i Allsvenskan? Kanske några namn från Sydamerika?
– En sydamerikan i USA som jag vill nämna är Juan David Torres, en offensiv mittfältare från Colombia som spelar för Charleston Battery i amerikanska andraligan. En chansskapande maskin – kan skjuta från alla lägen, har bra spelförståelse och en fantastisk vänsterfot. Jag tror hans tekniska nivå är så hög att han skulle passa perfekt i en roll i Allsvenskan där han får mycket boll och kan styra anfallen. Ju mer han är involverad, desto bättre spelar laget. Jag älskar att se honom spela.
En annan är Thiago Espinosa, en intensiv vänsterback som spelar för Racing de Montevideo i Uruguays högstaliga. Han löper konstant upp och ner längs kanten, duellerar bra defensivt, är aggressiv offensivt och har en fin vänsterfot för inlägg.
Vad gäller din egen karriär – vad vill du göra i fotbollsvärlden? Vad drömmer du om?
– Just nu är jag väldigt nöjd där jag är, och det räcker för mig. Fotboll förändras så snabbt, så mycket kan hända, så jag föredrar att njuta av nuet.
Scoutsvenskan tackar Vicente Castro för medverkan
Gillade du artikeln? Följ Scoutsvenskan på sociala medier nedan